Hoppa till huvudinnehåll

”Jag har det bästa jobbet, fast det inte är något jobb”

Personerna på bilden är inte desamma som de i texten. Foto: Johanna Norin.
Personerna på bilden är inte desamma som de i texten.
Annika har tillsammans med sin man Pelle tagit emot barn i 25 år, många av dem har haft funktionsnedsättningar. De har kämpat med och mot föräldrar, sjukvård, socialtjänst och skola. Ändå är det värt allt, säger hon. Varför?

De har haft barn som vägrat prata, som helt saknat ett språk, som suttit på sitt rum i veckor, som tagit droger, som skurit sig, som inte gått i skolan, som suttit i rullstol. 

– När de börjar prata, kommer ut ur sitt rum, gör bra ifrån sig i skolan, vågar visa känslor och börjar tycka om sig själva, då är det värt allt, säger Annika. 
– Jag har det bästa jobbet, fast det inte är något jobb.

Hon och Pelle har valt att ta emot barn med stora behov i form av både psykiska och fysiska funktionsnedsättningar. 

– När de kommer hit och är jättetrasiga, då måste man gå in med hela hjärtat. Vi gillar utmaningen. Och vi brinner för de här barnen som kräver lite extra, säger Annika.
– Vi har blivit väldigt duktiga på rehabilitering och att ha kontakt med sjukvården. 

Kort om familjen

Just nu ser familjen ut så här:
Fyra placerade barn 
Biologiska vuxna barn som flyttat hemifrån

Bor: På gård på landet

Ålder: Annika och Pelle är i 50-årsåldern

Som familjehem tar du emot barn som av olika anledningar inte kan bo hemma. Barnet bor oftast hos dig en längre tid.

Läs mer om familjehem här.

Hittar på mycket tillsammans

Det är en aktiv familj som hittar på mycket tillsammans. Barnen håller på med flera olika sporter. På helgerna åker de ofta iväg på tävlingar.
– Barnen är väldigt aktiva trots sina olika funktionshinder, säger Annika. 

I familjen ingår också ett antal hundar som de åker på utställningar med. 
– Hundarna är viktiga för många barn som kommer hit. De ger massor av kärlek och kräver ingenting tillbaka. De bara tröstar och finns där, säger Annika.

Barnens föräldrar kan vara en utmaning

Många föräldrar är förtvivlade och mår dåligt när barnen placeras. De har egna svårigheter och kriminalitet och droger är ibland med i bilden. Hotfulla situationer kan uppstå. Annika har själv varit utsatt för hot ett par gånger. Ändå måste kontakten med föräldrarna fungera, för barnens skull. 

– Vi behöver inte älska varandra men vi måste hjälpas åt. Så att barnen kommer framåt, det är det viktigaste, säger hon. 

I det här tredelade föräldraskapet mellan familjehemmet, socialtjänsten och de biologiska föräldrarna, måste man vara beredd på allt från att hantera synpunkter från föräldrarna på barnets frisyr till att strida för att få stöd av socialtjänsten. 

– Det gäller att känna efter från början om man tror att det kommer att fungera, både med föräldrarna och socialtjänsthandläggaren, säger Annika. 

”Våra barn fick ett syskon till bara” 

Det var inte så dramatiskt att bli familjehem för Annika och Pelle. 

– Våra barn fick ett syskon till bara, säger Annika som menar att de tre egna barnen, eller magbarnen som hon kallar dem ibland, ändå fick dela med sig av henne även när hon arbetade som dagmamma.  

Det har varit viktigt för Annika och Pelle att göra saker bara med de egna barnen. När de placerade barnen till exempel varit med sina biologiska föräldrar på helgerna, har de passat på att åka iväg, gått ut och ätit eller gått på bio. 

– Det blir att de hamnar emellan, så är det bara, säger Annika.

De biologiska barnen är dock inte främmande för att själva bli familjehem i framtiden. De hjälper gärna Annika och Pelle när de behöver avlastning, när de behöver vara på sjukhuset eller liknande med något av barnen. Även tidigare placerade barn som nu är vuxna rycker in ibland.

Fler berättelser om familjehem

Vill du göra en insats?

Om du tror att det här uppdraget passar dig kan du här anmäla ditt intresse till din kommun.